31/05/2026
Fiskarhustrun som höll läget vid liv
I Abbekås talade man ofta om havet.
Om männen.
Om stormarna.
Men sällan om henne.
Hon som stod kvar när båten försvann bakom horisonten.
Hon som lagade näten med valkiga fingrar.
Hon som saltade ål, rensade sill, höll barnen tysta när vinden ven i knutarna.
När stormen drog in över kusten som den gjorde den där nyårsnatten 1904 var det inte bara männen som kämpade mot vågorna. I stugorna satt mödrarna vakna.
Tranlampan brann lågt.
Hon visste hur lång tid det tog att ro hem från garnen.
Hon räknade inte timmar, hon räknade sina hjärtslag.
Man sa att fiskarhustrurna kunde höra på vinden hur det skulle gå.
Låg den hårt på från sydost sov de inte.
Skrek måsarna på ett särskilt sätt tändes ett ljus i fönstret.
Havet tog karlar.
Men mödrarna höll Abbekås vid liv.
De höll ihop hushållet när fångsten slog fel.
De tog emot när båten kom in med fisk, med tomma händer eller med sorg.
De sydde skjortor, lappade byxor och bar byn genom vardagen.
Och kanske är det just därför läget fortfarande står här.
Inte bara tack vare dem som rodde ut, utan tack vare dem som alltid väntade.
I dag, på Mors dag, tänker vi lite extra på dem.
Då och nu.
Välkommen att ta med din mor, mormor, farmor eller någon som burit dig genom livet, till Bongska huset!
Illustration skapad med hjälp av AI.
